Igår kväll satt jag som på nålar. Skulle FI komma in? Skulle SD äntligen totalkrascha när det var dags att räkna rösterna? ÄR DET KLART SNART?!

 

Sen började resultaten räknas ihop. SJU PROCENT!!! Glädjen var total. SD hade dock lika många väljare på sin sida. Men ändå! FI kom in med SJU procent! Glädjen var total och jag kände hur en glädjetår sipprade fram. Men sen sjönk ju dock siffran några snäpp... MEN VI KOM IN! ♀♥ 

 

 

 

Sommarvärmen är på g och det finns så himla mycket att se fram emot! Detta händer framöver:

♦ Föreläsning med Gudrun Schyman IDAG. Fler än dubbelt så många som ryms i lokalen har meddelat att de kommer, så det gäller att vara där i väääääldigt god tid. 200 platser finns och dom kommer att ta slut snabbt!

 

♦ Valvaka med Feministfika, F! Norrköping och Unga feminister Norrköping den 25:e. Ni glömmer väl för tusan inte att rösta? (Rosa förstås... ♀♥)

 

♦ En kul grej med en tidning som jag ska medverka i på ett litet hörn. Jag berättar mer när det är dags!

 

♦ Henrys ettårsdag den 7:e juni. Vår lilla skrutt har blivit så himla stor på så kort tid!

 

♦ Ett nytt livsstils-experiment med förbättrad kost. Bland annat mer vegetariskt och mer motion står på schemat! Jag berättar mer när jag har gett det lite tid.

 

♦ Förändring här på bloggen. Inget är bestämt kring exakt när, men jag hojtar såklart till när det är dags. Om några veckor händer det grejer!

 

♦ Soliga dagar i trädgården med odling, fika, avslappning och plantering i rabatterna.

 

♦ Grilla. MASSA. Nu har vi dessutom en ny, stor grill som Martin fick i födelsedagspresent av mina päron.

 

Underbaraclara har tidigare skrivit flera toppeninlägg om ämnet - att faktiskt nöja sig och vara glad för det man har. Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden och det blir allt mer självklart.

 

Så som samhället ser ut nu pumpas vi dagligen fulla med nonsens-propaganda som säger åt oss att konsumera mera. Vi ska jobba mer för att sedan kunna tjäna mer pengar, som vi såklart ska spendera. Man rättar mun efter matsäcken, helt enkelt. Tjänar man mer så spenderar man mer. Och det tycker ju vårt konsumtionssamhälle om.

 

Vi bär alltid med oss tanken på att det aldrig duger eller räcker till. Alltid vill vi ha mer. Bättre. Större. Dyrare. Vi lär oss från tidig ålder att "sikta högt" och att alltid sträva mot något bättre. Vi inbillar oss själva att vi genom att alltid sikta högre vinner motivationen att fortsätta. Men var är vi på väg? Och till vilket pris? Vem får betala? Ja, den som har en fet plånbok och jobbar 70 timmar i veckan såklart. Men också världen runtikring oss. Vår miljö. Människans ständiga strävan efter det större tär något fruktansvärt på vår värld. Och på oss själva. Att hela tiden tänka att det man har inte duger. Att för jämnan sträva efter en nyare bil, ett större hus och ett mer välbetalt jobb. Vilken ångest. Och när tar det slut, om man alltid kan få något bättre? När kan man tillåta sig själv att vara nöjd?

Det ligger nämligen något fult i att nöja sig. Man blir liksom en latmask som inte har några mål i livet. En trist jävel som nöjer sig med sin gamla volvo, sin levnadsstandard och sitt 7-16 jobb. Strävar man inte ständigt efter det bättre så passar man inte in i samhällsnormen och den gjutna form vi förväntas passa in i. Man blir en bakåtsträvare. En fattiglapp som inte kan boka en spontan resa till Thailand hur som helst. En utstött som inte har ett lika flashigt åk som kompisarna. En miljömupp som tror att hen kan göra skillnad på egen hand.

Men tänk vilken frihet man får om man stannar upp och nöjer sig. Kanske inte ekonomiskt (som är å, så viktigt i dagens samhälle), men rent själsligt. Man behöver inte stressa över att man borde jobba mer fastän tiden inte räcker till. Man måste inte tävla med grannarna om vem som har den flashigaste poolen eller den snabbaste bilen på sin uppfart. Men behöver inte känna pressen över att ungarna ska ha dom senaste teknikprylarna för att hänga med de andra i skolan. Om man nöjer sig får man genast mer tid att spendera på sin familj och sina vänner - det som är viktigt i livet. Hitta dom små guldkornen i vardagen och ta vara på dom. Förgyll ditt liv med små enkla medel. Det är så jäkla viktigt.

 

Jag tittar ut i vår trädgård och är så himla nöjd över våra höns som går där i regnet och pickar. Jag är så förväntansfull över våra odlingslådor som sakta gror. Jag är nöjd med vår gamla volvo som tar mig dit jag behöver åka. Jag är så glad över det liv jag har med min lilla familj och mina vänner. Jag är så tacksam över vår min lilla son som förgyller mitt liv tusen gånger om. Det är sann glädje och ro.

Jag önskar att fler kunde nöja sig med det de har. Att fler kan stanna upp och känna att de duger. För miljöns skull och för att vi alla inte ska gå under i denna stressiga och hektiska värld där vi strävar efter något som aldrig har ett slut. En jakt efter ett mål som aldrig kan uppnås. Vi har bara ett liv, så ta vara på det. Du och ditt liv duger alldeles utmärkt. Och tänk på dem som kommer efter oss och vilken värld vi vill att de ska vakna upp till.

 

Det är inte våra barn som ärver planeten av oss, det är vi som lånar den av våra barn.

 

Okunskap. Det är det enda ordet jag kan tänka på just nu. Och ignorans. Möjligtvis idioti också.

 

Något som jag är otroligt trött på är hur man som feminist ständigt blir uppläxad kring sin egen "tro", sina åsikter och sina ståndpunkter. När man som feminist möter kritik försöker kritikern i nästan alla fall att predika om hur en feminist är, hur feminister tänker och vad feminister tycker. Fast hallå? Jag är feminist. Jag vet vad jag tycker. Jag vet vad och hur jag tänker kring olika frågor och hur jag tar ställning. Ändå kommer det alltid någon besserwisser och försöker läxa upp en. "Men ni feminister säger ju så här..!", "Feminister tycker ju så och så..!" Jaså?, tänker jag då. Gör vi? Det hade jag ingen aning om... Men vilken tur att du, åh Herre, kom och upplyste mig - en vilsen själ som inte vet bättre. Idioter.

Något som jag för tillfället (typ alltid) har ännu svårare för är människor som tar sin okunskap till en annan nivå. Det delas antifeministiska och rasistiska länkar på sociala medier och man dunkar varandra grabbigt i ryggen. Länkarna tar en till texter om hur jämställdheten gått för långt. Om män som inte längre vågar vara män i denna åh så feministiska värld (I know, right?!). Om vardagsrasism. Om hur vi måste hålla fast vid det manliga och kvinnliga. Om hur ordet hen förstör våra barn. Om hur det är farligt att kvinnor tar för sig för mycket. Om hur män faktiskt också blir våldtagna (på tal om hur många miljontals våldtäkter som sker i världen varje år). Om ren skit och hittepå, helt enkelt.

Jag blir bara så jäkla trött på denna bakåtsträvande propaganda som sprids av okunniga och bakåtsträvande mänskliga bromsar som vill förhindra att samhället går framåt. Men det handlar mest om just okunskap och rädsla, om den starka viljan att hålla fast vid det man "vet" något om. Det trygga. Man är rädd för att ifrågasätta normerna och bli onormal. Men ännu en gång - tänk för fan på varför du tycker som du gör. Varför är inte alla människor lika mycket värda för dig? På vilket sätt är det positivt med ett mansdominerat samhälle där kvinnor inte ens kan gå säkra på gatan en lördagskväll? Eller få lika mycket betalt för samma jobb heller, för den delen... Tänk på hur samhället är utformat. Tänk på hur det påverkar dig, dina val och din tankegång. Tänk till innan du öppnar käften, helt enkelt.

Okunskap var ordet.

 

 

 

 

"Crazy motarbeta det andra könet, visst finns orättvisor och bra att kvinnor tar för sig men är det rätta vägen att trycka ner männen?", skrev en fellow medelåldersman i kommentarsfältet. Det låter precis som när antifeminister överlag säger "Klart att jag vill ha jämställdhet. Men det får ju inte bli FÖR jämställt". "Klart att kvinnor ska få ta plats men det får ju inte gå till överdrift!" Så jävla tröttsamt. Så jävla passé.