Bästa Astrid. En förebild på så många vis.


Idag såg jag färdigt den sista delen i Astrid-serien på Svt play. Jag grät en del mellan snytandet och hostandet, och fick mig en tankeställare eller två. Jag tänker för mig själv... Älskade lilla Astrid. Vad skulle du säga om du fick leva och se världen nu, om så bara för en endaste dag? Om den utbredda rasismen och främlingsfientligheten som har vuxit och lagt sig över landet, likt ett giftmoln som sprider sig ända till Bullerbyn, Mattisskogen och Katthult. Vad skulle du tänka kring jämställdhetsutvecklingen som på många håll verkar stå helt still, eller om den den kyliga och oroliga omvärlden. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva ens en gång, men jag tycker definitivt och bestämt att ni alla borde se den fina Astrid-dokumentären bums. Eller så fort ni får tid i varje fall. Om fem dagar försvinner den från Svt play, så det är bäst att passa på! Det är värt varenda minut och en sån här sak kan en inte tjata nog mycket om.

Sparkle sparkle. Bitch

 
 
 
 
Mitt officiella svar:
 
 
 

"Du såg att det är en klänning va?" - Om gamla vanor, hopplöshet och könande


 
Jag åker in till samhället för att uträtta några ärenden. Först på listan är den lokala pysselbutiken där jag ska köpa en födelsedagspresent till Martins femåriga syskonbarn. Jag kikar lite snabbt i hyllorna och frågar sen om hjälp. "Jag är ute efter nåt kul och pyssligt till en femåring!", säger jag. Genast kommer standardfrågan: "Är det till en pojke eller flicka?". Jag blir lite ställd med tanka på att det är en butik med enbart pysselgrejer och svarar att det inte spelar någon roll. Hen ser lite förvånad ut men visar mig runt och ger förslag. Det slutar med att jag köper jag färgglada bokstavspärlor att göra armband av.

Några minuter senare, en bit därifrån, går jag in i en barnaffär som bla. säljer Villervalla-plagg (Älskar!) och trä- och tygleksaker. Där ber jag om hjälp att hitta en present till en treåring. "Gärna någon leksak. Kläder är lite svårt", säger jag. "Är det en pojke eller flicka?", frågar hen genast. "Det spelar ingen roll", svarar jag även här. "Ja, flickorna är ju mest intresserade av pussel, dockor och dom här låtsasbrödrostarna. Och den här fina låtsas-bakmaskinen! Pojkarna vill ju mest banka och leka med lastbilarna här. Och träverktygen är ju också fina!". Jag svarar lite besvärat att det kanske vore bra med någonting lärorikt. Hen hjälper mig att välja ut ett lärospel med djur i trä och sen kikar jag runt lite mer. Jag får syn på en fin tunika/klänning med stjärnor på som skulle passa Henry perfekt . Rea dessutom! Klänning eller långtröja med strumpbyxor är ju det skönaste som finns för lekfulla ungar, så jag slår till. I kassan antar hen att även denna ska slås in till ett paket. "Nej den tar vi till Henry!" säger jag. (Hen vet vem Henry är) "Du såg att det är en klänning va?". Jag sa ingenting speciellt utan nickade bara och hummade fram ett ja och betalade varorna.

Resten av dagen kände jag mig irriterad och uppgiven. Fan att barn ska tvingas in i normativa fack! Fan för de trångsynta! Fan jävla samhälle! Kan en femårings kön alltså förhindra visst pyssel, klippande och klistrande? Är någons snopp eller snippa i vägen på något sätt? Finns det på riktigt pojk- respektive flickpyssel? Och när det gäller leksaker då..! Tror folk på riktigt att det finns i pojkars gener att de dras till verktyg och bilar, och att flickor instinktivt gillar rosa fluff och hushållsapparater? Är klänningar en hälsofara för pojkar och deras snoppar eller vad är grejen med att de inte kan använda samma kläder som flickor förväntas ha? Fattar inte folk att de är problemet?! Det är de som väljer åt barnen!

Igår var jag en trött och arg förälder. Jag ångrar lite att jag inte ifrågasatte och var en besserwisser. Att jag inte vänligt upplyste dem om att det inte är någon skillnad. Att jag inte försökta mer för att göra skillnad. Men ibland orkar en inte och man kan inte göra allt. Folk fortsätter agera på gamla vanor och många kan nog aldrig förstå. Emellanåt känns det hopplöst.

Vi köper julklappar för 65 miljarder men kan inte sträcka ut en hand åt de behövande

Det sägs att vi svenskar kommer att köpa julklappar för omkring 65 miljarder kronor i år. Alltså ungefär 6800 kr per invånare. Endast omkring 3 procent av svenskarna bojkottar julklappar helt, men enligt en undersökning svarar 77% att julklapparna är viktigast. Endast 21% svarar att julen kan firas lika bra firas utan. Undersökningar visar även att fruktansvärt många skuldsätter sig för att ha råd med klappar, mat och allt som ska höra julen till.
 
Det där blev visst en himla massa siffror och data. Fruktansvärda summor som en knappt tror är sanna! Jag tänker genast att jag bannemej inte köper julklappar för 6800 spänn! Men jag kan tänka mig att flera runtikring mig å andra sidan närmar sig den summan. Eller kanske redan har passerat den för länge sen. Jag funderar på hur tusan folk kan ha råd varje år och försöker förstå varför klappar är så jäkla viktigt. Barn lär sig förstås av vuxna och baserat på mina livserfarenheter så är vi vuxna de prylkåtaste av alla. Mer mer och mer. Aldrig får vi nog av skinande nya saker.
 
Det här året har jag funderat väldigt mycket kring julen. Liksom lite extra. Det är väl en produkt av att jag blivit allt mer medveten dom senaste åren. Jag tänker på alla skolbarn som efter jullovet blir frågade vad de fått för julklappar och måste ljuga för att passa in. Jag tänker på alla föräldrar som skramlat ihop sina allra sista kronor och sedan skuldsatt sig för att ha råd med både mat, klappar och pynt. Jag tänker på alla som sitter ensamma på julafton och upplever den mörkaste dagen på hela året. Jag tänker på alla trasiga familjer med alkoholiserade vuxna och rädda barn. Jag tänker också på de hemlösa som spenderar självaste julafon frysandes under en bro någonstans i den folktomma staden. Jag tänker på tiggarna som sitter på marken utanför matbutikerna och skramlar med några småmynt i en pappersmugg i hopp om lite medmänsklighet. Jag tänker på de 25 miljoner (MILJONER!!!) barn som precis just nu flyr undan krig. Jag tänker på att 17000 barn dör varje dag på grund av bristen på rent vatten, mat och medicin. Jag tänker att världen är vidrig och kall. 

Kring jul kryper en liten gnutta dåligt samvete fram hos de flesta och många av oss skänker en slant extra här och där och så att det inte svider riktigt lika mycket i själen när vi packar kundvagnen full med klappar. Musikhjälpen fick in många miljoner i år och hjälporganisationer överallt får in mer bidrag än under resten av året. Det känns superfint, men jag har dock ändå väldigt många runtikring mig som riktigt fnyser åt de lokala tiggarna som de går förbi, och som kvickt byter tvkanal när välgörenhetsorganisationerna vädjar om hjälp och bidrag. Gruppen Stoppa tiggeriet växer i detta nu på Fejan och uppmanar folk att driva bort tiggarna. Det känns ju tydligen extra aktuellt nu i juletider... "Jag måste tänka på mig själv också!" "Jag har inte råd att skänka nåt." "Pengarna kommer nog inte fram till de behövande ändå, så det är bättre att inte chansa." , ursäktar sig folk med innan de ilar in på närmsta varuhus och julshoppar bland Aladinaskar, härligt mjuka morgonrockar, glittrande presentpapper och prydnadsfigurer.

Jag har svårt att förstå denna brist på medmänsklighet. Och jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här... TantDepp.se! "Ååååh va allt är eländigt och kasst!!" Typ. Nä, men jag tycker verkligen att vi borde tänka oss för och fundera lite extra på vad vi kan göra för att hjälpa våra medmänniskor. För många skapar julen en stor reva i tillvaron som tydliggör både klasskillnader, "dold" fattigdom och utsatthet. Vi priviligierade Svenssons måste tänka på att julen inte enbart är varm, full med klappar och osar av Janssons frestelse. Julen borde handla om medmänsklighet och värme gentemot varandra. Mys mycket, ät massor med god mat och köp ansvarsfulla klappar, men snälla, kan vi inte försöka påminna varandra om det allra viktigaste? Att ta hand om varandra och våra medmänniskor ♥

Du är inte min talman

 

Queen Linnea ♀♥

Alltså Linnea Henriksson har så jävla rätt på så sjukt många sätt! En jävla queen som Emelie skriver. Tårarna rann längs mina kinder, både av ren frustration över situationen men också av lättnad över att hon pratar om det och tar plats under det här stora evenemanget. Finner inga ord ♀♥

 

 

 


Jag blir också så jävla arg. Ibland hatar jag världen och vill inget hellre än att gallskrika in i en kudde minst tio gånger per dag. Sjuka, vidriga samhälle på så många sätt. Jag kan bli så fruktansvärt frustrerad och få panik över att allt går så långsamt när det gäller jämställdhet. Vi har det svart på vitt - samhället (och världen) är INTE jämställt och tusentals kvinnor dör varje dag som resultat. Men en del fattar ändå inte. Mitt i all denna kärlek till Linnea kunde jag ändå inte låta bli att lägga märke till de idiotiska, bakåtsträvande rövhålen som genast kommenterat rent kränkande och allmänt hjärndöda saker under det här klippet. Ännu en gång kräver vita, kränkta stackars cis-män plats:

"hon gråter alltså för att folk dör av aids? bura in fanskapet. har hon aldrig lämnat flickrummet? kom det som en nyhet för flickebarnet? naivaste människan i världshistorien."

"Hhahaha tjejer bölar för allting." (svar till detta: "så undrar dom varför dom inte blir chefer.")

Hoppas att ni brinner upp era jävla as. Jag tror inte att ni någonsin kommer att fatta. Ungefär så känner jag.

Men jag vet innerst inne, mitt i all bitterhet, att vi ändå kommer att vinna i slutändan. Vi ska förändra världen och ingenting kan stoppa oss! Det finns liksom inga andra alternativ ♀


 

På tal om dagens politiska läge:

 
 
 
'Nuff said.

 

Pinterest-pepp och tankar en grå torsdagsnatt ♀

 
 
Förlåt mig för min frånvaro här på blöggen! Jag jobbar massor som vanligt numera och när jag kommer hem orkar jag bara laga mat, mysa med Lillskrutten och Martin, dö en smula i soffan, gräma mig över diverse hårfärgsdilemman och möjligtvis spana runt bland bloggar och på Pinterest. That's Life nuförtin.

Okej då..! Det kanske hinns med ett och annat emellan. I veckan har jag varit i stan och syndat med Linnea. Jag shoppade ett par nya plagg för första gången på aslänge (Förlåt mig, åh loppisgudar!) och lunchade på fet thaibuffé. I helgen ska jag och Linnea dessutom partaja och så blir det utgång för första gången på evigheters evigheter. Jag tänker vara glittersminkad och glammig.
För tillfället är jag förresten lite off och saknar inspiration! Eller saknar och saknar... Mest är jag nog trött. Och så är det typ omöjligt att fota någonting här hemma i det här eviga mörkret! Jag har tutorials och guider i mitt huvud som vill ut, målningar som borde bli gjorda och så vill jag visa er nya grejor i vårt hem. Men vi får vara tålmodiga och hoppas att snön och det medföljande ljuset dyker upp snart och motar bort all gråhet. Tills dess får ni gärna önska saker som ni vill att jag ska blogga eller skriva om! ♥♀

Folk passar på när tillfälle ges för att slippa dra sitt strå till stacken - Om eko-kritiker

 

 
Eko-mat är populärare än någonsin och det känns så himla kul! Kravbananerna är ofta på väg att ta slut i butikerna och folk upptäcker allt fler klimatsmarta produkter i hyllorna. Vi vet allesammans att eko-mat (gärna i kombination med närproducerat) är bättre för både kropp, miljö och kommande generationer än konventionellt odlad och besprutad mat. Gift eller inte gift. Valet är ju ganska logiskt ändå för den som har möjligheten att välja. Eller det borde vara det åtminstone.
 
Här om dan dök det dock upp en rapport från ett gäng eko-kritiska forskare som påstår att ekologisk mat inte alls är en del av lösningen på miljöproblemen och att om vi alla skulle välja ekologiskt skulle vi svälta på grund av att det krävs mer plats för att odla ekologiska grödor. Vi ska alltså äta besprutad (giftpumpad) mat för att rädda miljön och våra barns planet. Jahopp.
 
Men det finns faktiskt flera bra motsvar till detta. Bland annat så slänger vi ju fruktansvärda mängder med mat. Mat som inte ens hinner till butikshyllorna innan den kastas (typ sneda och "fula" morötter) och mat som ligger i butikerna alldeles för länge och ruttnar bort för att ingen köper den. Det ska ju nämligen vara överfullt i hyllorna för jämnan och de äldsta varorna väljs bort pga. en dags längre hållbarhet på etiketten. Man räknar med att omkring 30 % (alltså TRETTIO PROCENT!) av maten som produceras görs det i onödan. För att kastas. Kan vi inte då istället odla en något mindre mängd med mat, ekologisk och giftfri förstås, som faktiskt tas tillvara på? Då går det ju inte alls åt dubbelt så stora åkermarker som dessa forskare så felaktigt påstår. Dessutom går idag enorma ytor åt till köttproduktionen, både till djuren i sig och till det foder som odlas till dem. Tänk om dessa områden istället användes till ekologisk odling av grödor? Vi måste verkligen skära ner rejält på köttkonsumtionen om vår planet ska överleva, men det är ju ingen nyhet. Folk gillar dock sin söndagsstek och sina köttfärstacos på fredagarna alldeles för mycket för att tänka på framtiden. Att kött minsann är gott och att vegetariskt är lika med sallad verkar hålla i sig...
 
Artrikedomen är förresten betydligt högre vid ekologiska odlingar än vid konventionella, och det är ju inte så svårt att greppa. Gift dödar och skadar helt enkelt både oönskade djur och växter, och de som bara råkar vara i närheten. Inget gift å andra sidan innebär ju ett trivsamt klimat och ingen onödig död för livsviktiga insekter och andra smådjur som i sin tur påverkar de större, och sen sedan även oss människor förstås. Varför skulle gift som dödar vissa vara bra för oss andra?
 
Kritiker finns överallt och så ska det ju såklart få vara. Det är sunt att kritisera och att inte lita blint på saker. Men en måste ju tänka efter själv. Vad känns bäst för mig? Gift eller inte gift? En massa anonyma E-ämnen eller en tydlig och kort innehållsförteckning? Svenskt eller irländskt kött? Är smaken av kött över huvud taget värd mitt barns framtid? Vad gynnar planeten och vår framtid här? Sen gäller det ju att fullfölja svaret som magkänslan ger, så gott en kan.

Det som irriterar mig mest med denna sk. forskning är att det påverkar hur människor handlar och tänker. Det har dykt upp cirka tusen miljoner artiklar och skriverier om hur bra eko-maten är och hur gifter påverkar allt från vår miljö till barn redan i fosterstadiet, och folk har börjat fatta galoppen! Men det räcker tyvärr med att det dyker upp en enda eko-skeptisk text för att folk ska börja tvivla. "Dessa gifter kanske inte är så farliga ändå?"  "Äsch en enda människa kan ju inte göra någon skillnad!". Det är sådana tankar som gör att vi står och trampar på samma ställe. "Jag sa ju att det är onödigt att köpa sviiiindyr ekologisk mat!". Studier som denna lättar helt enkelt på samvetet och "tillåter" den som vill ta den raka, lätta vägen som här lyfts fram att göra det. Folk passar på när tillfälle ges för att slippa dra sitt strå till stacken.

Nä. Så länge jag har möjligheten att välja tar jag eko-mat alla dagar i veckan, i så stor utsträckning det går. Giftpumpad mat i Henrys kropp helt medvetet eller inte? Ska jag göra mitt bästa och så gott jag kan eller välja den enkla vägen och förvänta mig att mitt barn tar konsekvenserna i framtiden? Nä. Valet är inte så svårt ändå, oavsett vad eko-kritikerna säger. Jag gör det som känns bäst för mig och det jag tror kan vara en del av att rädda planeten.
 

Om att tatuera sig


 
För mig har det alltid varit självklart att alla ska få bestämma över sin egen kropp och utseende, oavsett om det handlar om kläder, frisyr, rakning, smink, tatueringar eller andra modifikationer. Det hör ihop med mina feministiska värderingar, min uppväxt och hur jag är som person.

Jag har nog alltid avvikit från normen och experimenterar ständigt med mitt yttre. Jag har dessutom alltid tillåtits att göra det. När jag i högstadiet frågade min mamma om jag fick pierca näsvingen var det inget konstigt med det. I samma veva hjälpte hon mig att färga mitt kortklippta hår rosa. Det var ju min kropp och jag var mogen nog att välja själv. Senare piercade jag även underläppen och i vuxen ålder slutligen näsan igen - ringen som jag har nu och som jag trivs fruktansvärt bra med. Dom andra smyckena tog jag ur för flera år sen men jag har aldrig ångrat dom. Dom har varit och är fortfarande en del av mig.

Numera har ju dessutom flera tatueringar - en sailor-pinuppa på vänster underarm, en sugarskull-tjej på överarmen och rosa vingar på skuldrorna. Tre hyfsat stora tatueringar ändå, som nu finns permanent på min kropp. Vingarna var min första och jag fick den tatueringen i 18-årspresent av mina föräldrar, något som nog är ganska ovanligt. Det verkar ju nämligen inte finnas speciellt många föräldrar som vill att deras barn ska hålla på med såna tokigheter... Men i min familj är det lite tvärt om! De flesta har smyckat sin hud och det har alltid varit upp till var och en att bestämma. 

Och nu är det alltså på väg att hända igen! Det är verkligen sant det som sägs om tatueringar - skaffar man en vill en ha fler! Jag bokade en tid för bara ett par timmar sen och i januari är det alltså dags för ännu ett konstverk att landa på min kropp för alltid.
 
För alltid. Visst låter det lite läskigt. Det är ju faktiskt en himla lång tid! "Tänk om du ångrar dig när du blivit äldre?" har en ju fått höra hundra gånger om. "Tänk så fula dom kommer bli när du är alldeles rynkig och slapp i huden". Men nä, så kan en ju inte tänka för jämnan. Då vågar man ju inte göra någonting alls! När jag sitter där på hemmet, cirka hundra år gammal och med hängig hud, så lär jag ju knappast vara ensam om mina färgglada armar. Vi gamlingar kan sitta i ring och stretcha ut den huden likt stora segel och berätta om våra liv, minnen och tatueringar. Är jag genomdement vid det laget kan jag ju antingen hitta på nya berättelser, eller kanske till och med minnas verkligheten lite bättre när jag ser på varje enskild bild. Och så kan en ju tänka tillbaka och glädja sig åt att man levde i nuet och inte tänkte allt för mycket på sitt framtida, gamla jag. Det hinner man ju med när en väl sitter där, gråhårig och knarrig. Fast jag kommer ju för visso att rocka pastellhår även då, som samma gamla vanliga Tant Bella! ♀♥

Tio tankar en dålig kroppsdag

Halvgammal bild på mig med tjusigaste tishan jag ägt. Den är bäst helt enkelt.
 

Jag slank in på Michaelas blogg HEJ BLEKK (ä-l-s-k-a-r) och peppades av denna fenomenalt bra lista på tio saker en borde tänka på när kroppen känns både fel och ful. Läs och ta in:
 
1. Det är inte ditt syfte här på jorden att vara snygg. Halleluja, det finns andra saker att fokusera på.
 
2. Förstå att det finns många olika typer av kroppsformer. Din kropp har en viss form, och att den formen inte förändras oavsett hur mycket du önskar det.
 
3. Väg dig inte. Ajabaja, never ever. STAPH. NOW. STAAAAPH.
 
4. Tänk på att kroppsideal är konstruerade. Fundera på varför skönhetsnormer och kroppsideal ser ut som de gör idag. Varför, tror du? Har de varit annorlunda tidigare? Varför?
 
5. Folks problem med dig är deras problem, inte dina. Använd som en generell regel i livet.
 
6. Du duger precis som du är. Exakt precis så. Inte kanske, inga men.
 
7. Behandla din kropp som en kompis. Om du inte behandlar den väl blir den sur. Skitsur. Var snäll.
 
8. Fokusera på energin du får av att äta god mat. Om det, av någon anledning, är jobbigt att äta – fokusera på energin du får av att äta, inte hur det känns att äta, eller hur du känner dig av att äta.
 
9. Tänk på vad din kropp kan göra för dig, inte vad du kan göra för din kropp
 
10. Ingen kommer att komma ihåg dig för hur du såg ut, utan för hur du var: AWESOME.

Kloka ord från en klok människa! Jag försöker att tänka på dessa punkter när allt känns hopplöst och dom inbankade kroppsidealen skriker som högst, men det är inte alltid så lätt. MEN! Vi peppar varandra och kastar alla knäppa ideal åt fanders, eller hur? Tillsammans ♥♀

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

 
Min valdag började lite stressigt, men framåt kvällen tog jag min valsedel och for iväg till vallokalen. Jag blev glad när jag såg F!:s gula valsedlar bland alla andra och tänkte att om den feministiska rörelsen har letat sig ut ända hit till, till mitt ute i ingenstans, så finns det hopp! Jag lämnade ifrån mig kuverten och begav mig mot stan för att valvaka hemma hos två av de bästa som finns. Det var pirrigt ända in på slutet men efter att fler än hälften av alla röster räknats stod det ganska klart - Rösterna räckte inte till. F! kom inte in i riksdagen.

Allt kändes tungt, som om vi gick in i en mörk, tjock dimma. Vi kom alltså inte in, efter allt detta slit? Vi såg hur Gudrun försökte uppmuntra och vara stark i tv. Vi såg hur nedstämda de var på den förut så peppiga F!-valvakan. Sen ser vi Jimmie Åkessons stora flin och vill bara spy. TRETTON PROCENT?! Hur fan är det möjligt? Jag plockade ihop mina grejer, vi kramades och sen åkte jag hem.

På radion pratade de förstås om valresultatet. Det blir troligtvis en rödgrön regering med Löfven i spetsen. Rasisterna är de stora vinnarna i det här valet. En tår rullade ner längs min kind och jag bytte kanal. "Här kommer alla känslorna på en och samma gång", ljöd ur de skräniga högtalarna och det var precis så det kändes. Är alltså 13% av alla grannar, dagisföräldrar, vänner, bekanta och arbetskamrater en känner rasister? Nej, jag vägrar tro på det. Det ligger snarare missnöje och okunskap bakom rösterna. "Vi lever ju faktiskt i en demokrati och Sverige vill uppenbarligen ha SD", läste jag på Facebook. Nej. Bara nej. Det måste ligga något annat bakom. Alla dessa människor kan ju inte vara för ojämställdhet, diskriminering, kvinnoförtryck och rasism på riktigt.

Jag vill glädjas åt F!:s fantastiska framgångar som ju är ett faktum, och jag vill kunna vara positiv och ta nya tag. Men det är fyra år kvar tills nästa val. FYRA ÅR. Då kommer jag att vara 26 år. Henry har fyllt fem. Hur kommer han att påverkas under dessa år? Mitt mammahjärta brister. Jag är rädd.
  

Om glesa framtänder och att tycka saker om sin och andras kroppar (NY)

 
 
Av någon anledning försvann mycket av texten i detta inlägg, så nu gör vi ett nytt försök!
 
 
Det är svårt det här med kroppar. Alltså hur vi ska tala om dom. Om vi ens borde göra det... Den senaste tiden har det florerat extra många texter som berör det här ämnet och det är både upplysande, förvirrande och jävligt bra. Varför känner vi det konstanta behovet av att granska, diskutera och döma våra egna och varandras kroppar?
 
Jag vill inte att Henry ska växa upp med skeva och ouppnåeliga kroppsideal, vare sig det gäller hans egen eller andras kroppar. Jag oroar mig för att han ska växa upp i tron om att utsidan är det som räknas. Jag fasar för att han ska förväntas döma och granska kvinnors kroppar som objekt. Han själv ska inte behöva stå framför spegeln, klämma och känna på sin kropp och sucka över komplex. Han ska som barn inte ens behöva reflektera över sin eller andras kroppar. Han ska bara få vara barn och leka, bli smutsig och ha rufsigt hår.
 
Men ändå... Ändå står jag själv framför spegeln och inspekterar min tigerrandiga och lite sladdriga mage. Jag tittar på hur jag ser ut från sidan och snurrar ett varv eller två. Går jag förbi en spegel på stan stannar jag till och rättar till klänningen, gör någon halvt oseriös min och fluffar till håret. Jag suckar när kläder inte passar för att midjan är för stor och när storlekarna bara verkar krympa och krympa i butiker med allt tunnare skyltdockor som påminner oss om komplex som vi har eller borde ha.
 
Faktum är att jag alltid har haft komplex, och dom ändras och förvinner med åren. Ett av mina allra största komplex har varit mina tänder. När jag var yngre hade jag nämligen en stor glugg mellan framtänderna. I tonåren bar jag tandställning under ett par år och tänderna drogs ihop, trycktes in och blev "normala". Jag skämdes jättemycket både innan, under och efter tandställningen och log sällan med öppen mun. Faktum är att jag knappt log på det viset alls förrän för något år sen. Jag ser dagen då tjejerna från Styleroom var här och gjorde reportage som en milstolpe! De bad mig att le stort med öppen mun och jag gjorde som de sa. Och gissa om det kändes bra! Och lite larvigt ändå att jag inte vågat le på det viset förut. Jag är fortfarande inte helt bekväm med mina tänder, men jag väljer nog att strunta i det ändå. Det är ju så jäkla härligt att skratta och le!
 
Det är svårt det här med kroppen. Sjukt svårt. Men jag jobbar på det hela tiden! Både för min egen och för Henrys skull. Varje gång jag läser peppande eller insiktsfulla texter om ämnet, skrivna av geniala och fantastiska människor som är med och krossar normer och patriarkatet, så känns det lite bättre. Då struntar jag i magen och tänker att jag är en stark tiger som för tusan har fött munnen... Ja den är ju till för att äta mat, le, skratta, sjunga, prata och pussas.

Om att bli vän med en tiggare

 
 
 
Du blir ju grundlurad! Allihop är med i såna där ligor som åker runt i landet och lurar oss svenskar på pengar fastän de egentligen har det bra med både iPhone och hyfsade kläder. De bara ljuger om att de behöver pengar till sina "sjuka barn eller föräldrar".

På mataffären där vi nästan alltid handlar finns en lortig, skäggig farbror med rufsigt hår. Han sitter oftast utanför entrén med en gammal pappersmugg och tittar skamset ner i marken. Han är inte härifrån och pratar inte så värst mycket svenska, utan bruka le och säga thank you, på knackig engelska när ett mynt dimper ner i muggen.

Ni som bor i Finspångstrakterna vet nog vem han är. Någon av er kanske till och med har gett honom en peng då och då. Men de flesta går förbi utan att ens ge honom en endaste blick. Många skyndar förbi och drar barnen intill sig. Andra lyfter ögonbrynen, fnyser och viskar om "dom där ligorna". Tiggarfarbrorn drar sig undan men sträcker fram muggen emellanåt till de som möter hans blick. Ytterst få gånger skramlar det till.

För några år sen hade jag nog inte jag heller ens övervägt att skänka en endaste krona. Inte för att jag inte har velat, utan för att man helt enkelt inte gör sånt. Ingen i min omgivning har gjort något sådant vad jag kan minnas, och de flesta jag känner fnyser åt bara tanken på att ge en femma emellanåt. (Tiggarna är ju trots allt med i enorma ligor som tjänar multum, you know.). Men ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på världen och människorna runtikring mig. Jag tror att vi alla blir mer medvetna om hur olika livet kan se ut för människor runt om i världen ju äldre vi blir, men många väljer att blunda. Vi lever ju trots allt i lilla landet lagom där alla sköter sitt och håller sig på sin kant. Men ärligt talat. Vi vet alla att ingen lever och sitter sådär vecka efter vecka om de hade något annat val.

Jag brukar ge farbrorn mina kundvagnsmynt och småpengar som skramlar i portmonnän. Han ler sorgset varje gång och mimar ett tack. När han ser mig komma gåendes vinkar han och nickar hälsande. Tidigare idag, när Henry och jag handlade efter dagis, fick han dessutom en kasse innehållandes en smörgås, något att dricka och lite fikabröd. Jag tänker att det gör tillvaron drägligare när det både regnar och blåser. Folk tittade förvånat och rynkade pannan, men det känns bra i hjärtat. Han sitter ju trots allt där dag ut och dag in, från öppningsdags tills affären stänger vid nio på kvällen, oavsett väder och vind. Jag har sett honom skamset äta en torr baguette utan något på. En annan gång pillade han ut majskorn från en burk och åt sakta sakta. Och framför honom kommer människa efter människa ut med fulla kassar och besvärade blickar. Han sträcker hoppfullt fram sin mugg mellan tuggorna och ler försiktigt med smulor i mustaschen.

Alla har tid och råd med ett leende. tänker jag. Alla har möjlighet att vara vänliga och medmänskliga. Man ger pengar eller något annat om man vill. Eller så struntar man i det. Jag vet att det kan kännas skämsigt fastän det inte borde vara det, men man bara gör det. Jag lovar, det känns skönt i hjärtat efteråt.

Han log extra stort idag, pussade mig på handen och gav mig en kram. Han sa av någon anledning förlåt med darrig röst och tackade mig sedan på engelska. Henry log blygt mot honom och jag försökte småprata. Jag vet inte om han förstod, men det gör ingenting. En blick säger mer än tusen ord.

Barnen betalar när de vuxna vill ha blänkande nytt med en doft av plast

 
 
Jag tittar på Henry och med en suck inser jag att vi från och med nu lånar från hans framtid. Vi tar utan att tänka oss för och faktum är att våra barn får betala för det i framtiden, liksom deras barn och barnbarn. Sen kanske det inte ens finns någon planet kvar för barnbarnsbarn, tänker jag.

Idag är det Overshoot Day och jag tycker att alla ska veta vad det innebär. Du som läser är nämligen en lika stor del av den här världen som jag, min son eller någon i din familj. Overshoot Day innebär att vi denna dag har använt upp vår planets naturresurser. Med andra ord - från och med idag lever vi över våra tillgångar. Vår jords resurser för detta år är slut och nu tar vi ett lån bekostat av våra barn. Hur har vi hamnat här?

Företagen säger åt oss att konsumera mer mer mer, men planeten säger stopp. Politikerna säger att konsumtion är svaret på dom ekonomiska kriserna. Ja, det är ju pengarna som räknas. Köper vi mer prylar så går samhället runt, inbillar de oss. Om vi alltid strävar mot något bättre, finare och med andra ord dyrare så kommer vi väl automatiskt att uppnå lycka? Eller? Vi följer trender, byter upp oss och vill alltid ha blänkande nytt med doft av plast. Men när det inte längre finns någon framtid för vår jord? Vad är alla dessa prylar värda då?
 
Alla har vi samma ansvar. Vi måste arbeta tillsammans för att säkra våra barns och vår planets framtid! I Sverige lever vi som om vi hade tre planeter, men så är ju inte fallet. Vad vill vi att framtida generationer ska säga och tycka om oss? Att vi visste om problemen men valde att efterlämna en trasig planet? Eller att vi tog tag i saken och bättrade oss? Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om Henry skulle komma ihåg mig som någon som inte försökte.

Små saker gör skillnad! Och kom inte och säg att en enda människa inte kan göra skillnad, för där ljuger du både dig själv och kommande generationer rakt upp i ansiktet. Försök inte slippa undan genom att påstå att ekologisk mat ruinerar dig. Strunta inte i att sortera hushållsavfallet för att du "inte har tid". Det är inte svårt, jag lovar! Sortera plast, metall, glas och matavfall och släng på varsitt ställe. Köp eko-mat i så stor utsträckning du kan (jag lovar att 99 % av alla jag känner kan men aktivt väljer att strunta i det). Handla möbler och kläder second hand - jag lovar att det är superkul! Ta reda på fakta om det du handlar - var mat, kläder och prylar kommer ifrån, hur de tillverkas och vilka resurser som går åt. Du kommer att baxna! Vi vet att problemen finns. Varför blunda och ignorera dom?
 
Lev inte som om det inte finns någon morgondag, för det gör det. Och där ska våra barn leva. Glöm inte att planeten är till låns!

Sprid kunskap och snälla... Nu måste vi bättra oss! Lova ♥

Du ska inte tro det blir jämställdhet, ifall inte nån sätter fart...

 
Igår kväll satt jag som på nålar. Skulle FI komma in? Skulle SD äntligen totalkrascha när det var dags att räkna rösterna? ÄR DET KLART SNART?!
 
Sen började resultaten räknas ihop. SJU PROCENT!!! Glädjen var total. SD hade dock lika många väljare på sin sida. Men ändå! FI kom in med SJU procent! Glädjen var total och jag kände hur en glädjetår sipprade fram. Men sen sjönk ju dock siffran några snäpp... MEN VI KOM IN! ♀♥ 
 
 

Glädjen förvandlades dock snabbt till ren ilska och en känsla av hopplöshet. SD ökade till nästan tio procent. TIO PROCENT?! Är var tionde röstande svensk en idiot alltså? Eller bara totalt okunnig och kasst påläst..? Är alltså dessa väljare emot jämställdhet, jämlikhet och antirasism? Jag är mållös. Denna växande trend syns överallt i Europa och vi ska inte ens tala om hur det gick i Frankrike. Otäckt och fruktansvärt.

Men jag har bestämt mig för att vara megaglad idag ändå. FI och vår egna Soraya Post har en plats i EU-parlamentet och kommer att finnas på plats som en motkraft till den ökade sexismen, rasismen och homofobin som sprider sig i rasande fart. Tillsammans är vi starka och nu blickar vi framåt, mot riksdagsvalet i höst. FI kommer att få en given plats även där och nu ser vi till att sprida budskapet om kärlek och jämställdhet var vi än befinner oss! Tillsammans ♀♥

En tisdag i feministisk anda och välbehövlig egentid på stadens gator

 
Denna feministiska tisdag började med att jag mötte upp Lotta och Evelina vid Bagarstugan. Vi köpte smörgåsar som vi tog med oss till universitetet där det vankades föreläsning med bästa Gudrun Schyman och andra fantastiska kvinnor.
 
 
 
Alltså den här smörgåsen..! Jag ser den fortfarande framför mig när jag blundar. Det kan ha varit den godaste smörgåsen jag någonsin ätit! Med räkor, ägg, majonäs, groddar och annat mumsigt. Så jäkla god. Bagarstugan är för övrig bäst.
 
 
 
Vi satte oss längst bak i den långa kön in till föreläsningssalen och åt våra smörgåsar. Jag attack-fotade som vanligt när ingen var beredd. (Jo, Lotta du är super-mega-fin även med en bit smörgås i munnen!)
 
 
 
Många förväntansfulla och peppade människor väntade ivrigt på att få komma in. 200 platser fanns och jag tror bestämt att varenda en gick åt. Minst! Ytterligare 300 personer hade tackat ja till evenemanget på Facebook men tyvärr fick ju inte alla plats denna gång.
 
 
 
Sen fick vi äntligen komma in, efter flera timmars väntan!
 
 
 
Stina Svensson inledde galant och pratade om att det är skarpt läge, vilket det ju verkligen är!
 
 
 
Gudrun höll sedan föreläsning och var lika Amazing som alltid. Rak, ärlig och otroligt kunnig. Och så himla rolig! HÄR kan man hitta en liknande föreläsning som alla bör se! Hon förklarar och berättar hur samhället ser ut idag och hur vi har hamnat här. Viktiga frågor som rör bla. rasism, jämlikhet, klass, förutsättningar, hbtq-personer och frågor, verklighet och framtid. Och varför feminismen behövs, såklart.
 
 
 
Margaret Gärding avslutade med att tala om rasism och diskriminering. Hon var också toppenbra!
 
 
 
När jag vinkat av Lotta och Evelina strosade jag runt på stan en stund. Jag tog mig lite välbehövlig egentid, spanade runt i stan och tänkte att Norrköping är ganska vackert ändå.
 
 
 
På Myrorna hittade jag denna lila skönhet med tyll. Tyvärr var den lite snäv i midjan så jag fick snällt hänga tillbaka den på sin plats. Sååååå fin. Men tyvärr, inte denna gång!
 
 
 
Den rosa underbaringen var typ 3 storlekar för liten, men jag ville känna lite på den en stund i alla fall!
 
 

Jag spanade runt i diverse butiker innan det var dags för dem allihop att stänga. Jag promenerade till bilen och for hem till lilla familjen. En himla bra dag! ♀♥

Att vara glad för det man har och nöja sig

 
 
Underbaraclara har tidigare skrivit flera toppeninlägg om ämnet - att faktiskt nöja sig och vara glad för det man har. Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden och det blir allt mer självklart.
 
Så som samhället ser ut nu pumpas vi dagligen fulla med nonsens-propaganda som säger åt oss att konsumera mera. Vi ska jobba mer för att sedan kunna tjäna mer pengar, som vi såklart ska spendera. Man rättar mun efter matsäcken, helt enkelt. Tjänar man mer så spenderar man mer. Och det tycker ju vårt konsumtionssamhälle om.
 
Vi bär alltid med oss tanken på att det aldrig duger eller räcker till. Alltid vill vi ha mer. Bättre. Större. Dyrare. Vi lär oss från tidig ålder att "sikta högt" och att alltid sträva mot något bättre. Vi inbillar oss själva att vi genom att alltid sikta högre vinner motivationen att fortsätta. Men var är vi på väg? Och till vilket pris? Vem får betala? Ja, den som har en fet plånbok och jobbar 70 timmar i veckan såklart. Men också världen runtikring oss. Vår miljö. Människans ständiga strävan efter det större tär något fruktansvärt på vår värld. Och på oss själva. Att hela tiden tänka att det man har inte duger. Att för jämnan sträva efter en nyare bil, ett större hus och ett mer välbetalt jobb. Vilken ångest. Och när tar det slut, om man alltid kan få något bättre? När kan man tillåta sig själv att vara nöjd?

Det ligger nämligen något fult i att nöja sig. Man blir liksom en latmask som inte har några mål i livet. En trist jävel som nöjer sig med sin gamla volvo, sin levnadsstandard och sitt 7-16 jobb. Strävar man inte ständigt efter det bättre så passar man inte in i samhällsnormen och den gjutna form vi förväntas passa in i. Man blir en bakåtsträvare. En fattiglapp som inte kan boka en spontan resa till Thailand hur som helst. En utstött som inte har ett lika flashigt åk som kompisarna. En miljömupp som tror att hen kan göra skillnad på egen hand.

Men tänk vilken frihet man får om man stannar upp och nöjer sig. Kanske inte ekonomiskt (som är å, så viktigt i dagens samhälle), men rent själsligt. Man behöver inte stressa över att man borde jobba mer fastän tiden inte räcker till. Man måste inte tävla med grannarna om vem som har den flashigaste poolen eller den snabbaste bilen på sin uppfart. Men behöver inte känna pressen över att ungarna ska ha dom senaste teknikprylarna för att hänga med de andra i skolan. Om man nöjer sig får man genast mer tid att spendera på sin familj och sina vänner - det som är viktigt i livet. Hitta dom små guldkornen i vardagen och ta vara på dom. Förgyll ditt liv med små enkla medel. Det är så jäkla viktigt.
 
Jag tittar ut i vår trädgård och är så himla nöjd över våra höns som går där i regnet och pickar. Jag är så förväntansfull över våra odlingslådor som sakta gror. Jag är nöjd med vår gamla volvo som tar mig dit jag behöver åka. Jag är så glad över det liv jag har med min lilla familj och mina vänner. Jag är så tacksam över vår min lilla son som förgyller mitt liv tusen gånger om. Det är sann glädje och ro.

Jag önskar att fler kunde nöja sig med det de har. Att fler kan stanna upp och känna att de duger. För miljöns skull och för att vi alla inte ska gå under i denna stressiga och hektiska värld där vi strävar efter något som aldrig har ett slut. En jakt efter ett mål som aldrig kan uppnås. Vi har bara ett liv, så ta vara på det. Du och ditt liv duger alldeles utmärkt. Och tänk på dem som kommer efter oss och vilken värld vi vill att de ska vakna upp till.
 
Det är inte våra barn som ärver planeten av oss, det är vi som lånar den av våra barn.

Tänk till innan du öppnar käften // Okunskap

 
 
Okunskap. Det är det enda ordet jag kan tänka på just nu. Och ignorans. Möjligtvis idioti också.
 
Något som jag är otroligt trött på är hur man som feminist ständigt blir uppläxad kring sin egen "tro", sina åsikter och sina ståndpunkter. När man som feminist möter kritik försöker kritikern i nästan alla fall att predika om hur en feminist är, hur feminister tänker och vad feminister tycker. Fast hallå? Jag är feminist. Jag vet vad jag tycker. Jag vet vad och hur jag tänker kring olika frågor och hur jag tar ställning. Ändå kommer det alltid någon besserwisser och försöker läxa upp en. "Men ni feminister säger ju så här..!", "Feminister tycker ju så och så..!" Jaså?, tänker jag då. Gör vi? Det hade jag ingen aning om... Men vilken tur att du, åh Herre, kom och upplyste mig - en vilsen själ som inte vet bättre. Idioter.

Något som jag för tillfället (typ alltid) har ännu svårare för är människor som tar sin okunskap till en annan nivå. Det delas antifeministiska och rasistiska länkar på sociala medier och man dunkar varandra grabbigt i ryggen. Länkarna tar en till texter om hur jämställdheten gått för långt. Om män som inte längre vågar vara män i denna åh så feministiska värld (I know, right?!). Om vardagsrasism. Om hur vi måste hålla fast vid det manliga och kvinnliga. Om hur ordet hen förstör våra barn. Om hur det är farligt att kvinnor tar för sig för mycket. Om hur män faktiskt också blir våldtagna (på tal om hur många miljontals våldtäkter som sker i världen varje år). Om ren skit och hittepå, helt enkelt.

Jag blir bara så jäkla trött på denna bakåtsträvande propaganda som sprids av okunniga och bakåtsträvande mänskliga bromsar som vill förhindra att samhället går framåt. Men det handlar mest om just okunskap och rädsla, om den starka viljan att hålla fast vid det man "vet" något om. Det trygga. Man är rädd för att ifrågasätta normerna och bli onormal. Men ännu en gång - tänk för fan på varför du tycker som du gör. Varför är inte alla människor lika mycket värda för dig? På vilket sätt är det positivt med ett mansdominerat samhälle där kvinnor inte ens kan gå säkra på gatan en lördagskväll? Eller få lika mycket betalt för samma jobb heller, för den delen... Tänk på hur samhället är utformat. Tänk på hur det påverkar dig, dina val och din tankegång. Tänk till innan du öppnar käften, helt enkelt.

Okunskap var ordet.

Feminism - "Tanken går till nazism och hjärntvätt"

 
 
"Vilka rabiata stolligheter. Tanken går till nazism och hjärntvätt".

Så uttalade sig människan som filmade hela feministmötet, som hon uttryckte sig. Tillsammans med 4 andra antifeminister (och sedan även en femte som anslöt sig senare) deltog hen i det feministiska panelsamtalet som jag skrev om i torsdags. Dessa människor deltog för att smutskasta, förlöjliga och vinkla hela samtalet till att feminister är manshatande, hjärntvättande extremister som samlas i grupp för att förnedra män, likt en grupp nazister som planerar sin nästa attack på manssamhället.
 
Att över huvud taget jämföra feminister med nazister... Hen har ju uppenbarligen levt under en sten så pass länge att förintelsen och den feministiska kampen bara glidit obemärkt förbi. Hon kanske har missat den pyttelilla detaljen att feminister står för alla människors lika värde och jämställdhet, medan nazisterna i stort sett slaktade alla människor som inte passade inom den vita, blåögda, ariska normen. Så jävla kränkande. Men javisst. Vi feminister hjärntvättar folk hejvilt. Vi lurar dem att tro att vårt samhälle någon gång kan uppnå jämställdhet och att alla människor kan ses som jämlikar i framtiden om vi alla kämpar tillräckligt hårt. Ja, jag vet. Hemska tanke.
 
"Som tur var fick jag med de vidrigaste delarna på film. Lånar gärna ut dem till uppdrag granskning.", tillade denna ytterst pålästa människa. Fasen så bra att någon filmade, tänker jag! Då kan ju fler ta del av vad dessa fantastiska människor hade att säga. Detta bör absolut visas upp så att folk ser att feminismen är på uppgång och att allt fler ansluter sig och förstår dess innebörd. Det är nu det sker, liksom! ♀♥
 
"Crazy motarbeta det andra könet, visst finns orättvisor och bra att kvinnor tar för sig men är det rätta vägen att trycka ner männen?", skrev en fellow medelåldersman i kommentarsfältet. Det låter precis som när antifeminister överlag säger "Klart att jag vill ha jämställdhet. Men det får ju inte bli FÖR jämställt". "Klart att kvinnor ska få ta plats men det får ju inte gå till överdrift!" Så jävla tröttsamt. Så jävla passé.
 
 "Borde startas nån motrörelse, unga peninister :-)".  Han kanske har missat det meeeen... Ni kallas redan för antifeminister. Män som hatar kvinnor. Idioter. Rasister. Nåt åt det hållet. Hur fasen kan man vilja föra en kamp MOT feminismen, en kamp mot jämställdhet och människors lika värde?
 
"Jag har träffat män som varit oerhört smarta och hala (i klass med Gudrun Schylman) men tror inte att dom någonsin skulle förnedra det motsatta könet, nej är klass, utbildning, status som gäller.."  Även denna människa har bott under en sten under större delen av sitt liv. Det är nämligen just detta som sker varenda dag, överallt. Kvinnor världen över förnedras HELA TIDEN, ÖVERALLT. Även här ser vi ett klassiskt och återkommande exempel på hur en högt uppsatt, välutbildad, smart och stark kvinna nervärderas pga. sitt kön. Snippa + högt uppsatt = hatar och förnedrar automatiskt män och ses som ett hot mot det å så bekväma manssamhället. Status... Ja, många män tror ju faktiskt att de förlorar sin status med en jämlik kvinna vid sin sida eller Gud förbjude... I en position över sig själva.
 
"-----: Du kom efter att de "buade ut" mig offentligt och då sa jag inte ens något. Jag ville bara ställa en enkel fråga om hur de såg på könsroller men jag sågs som ett hot tydligen". Nä. Bara nä. Det var en amazing stämning inne i lokalen. Helt fantastik faktiskt. Ja, det finns ju till och med på film! Och nä, ingen såg på denna människa som ett hot. Numera som en idiot kanske, men absolut inget hot pga. den frågan.

Det finns ju uppenbarligen en stor grupp med människor som motarbetar. Det var inte bara en engångsföreteelse, utan något som pågår ständigt. Organiserade grupper försöker ständigt att trycka ner det som är nytt och på frammarsch. Och det är riktigt otäckt. Att vi, som kämpar för det självklara, ses som de extrema och bör motarbetas. Men äsch. Då är jag väl hellre extrem då än att sluta kämpa för det jag tror på! Vi feminister är minioritet i dagens samhälle. Men det spelar ingen roll, för vi kommer att kämpa till slutet.
 
Ett långt inlägg senare känner jag mig något lättare. Kärlek till er ♀♥
 

Tidigare inlägg