Det sägs att vi svenskar kommer att köpa julklappar för omkring 65 miljarder kronor i år. Alltså ungefär 6800 kr per invånare. Endast omkring 3 procent av svenskarna bojkottar julklappar helt, men enligt en undersökning svarar 77% att julklapparna är viktigast. Endast 21% svarar att julen kan firas lika bra firas utan. Undersökningar visar även att fruktansvärt många skuldsätter sig för att ha råd med klappar, mat och allt som ska höra julen till.

 

Det där blev visst en himla massa siffror och data. Fruktansvärda summor som en knappt tror är sanna! Jag tänker genast att jag bannemej inte köper julklappar för 6800 spänn! Men jag kan tänka mig att flera runtikring mig å andra sidan närmar sig den summan. Eller kanske redan har passerat den för länge sen. Jag funderar på hur tusan folk kan ha råd varje år och försöker förstå varför klappar är så jäkla viktigt. Barn lär sig förstås av vuxna och baserat på mina livserfarenheter så är vi vuxna de prylkåtaste av alla. Mer mer och mer. Aldrig får vi nog av skinande nya saker.

 

Det här året har jag funderat väldigt mycket kring julen. Liksom lite extra. Det är väl en produkt av att jag blivit allt mer medveten dom senaste åren. Jag tänker på alla skolbarn som efter jullovet blir frågade vad de fått för julklappar och måste ljuga för att passa in. Jag tänker på alla föräldrar som skramlat ihop sina allra sista kronor och sedan skuldsatt sig för att ha råd med både mat, klappar och pynt. Jag tänker på alla som sitter ensamma på julafton och upplever den mörkaste dagen på hela året. Jag tänker på alla trasiga familjer med alkoholiserade vuxna och rädda barn. Jag tänker också på de hemlösa som spenderar självaste julafon frysandes under en bro någonstans i den folktomma staden. Jag tänker på tiggarna som sitter på marken utanför matbutikerna och skramlar med några småmynt i en pappersmugg i hopp om lite medmänsklighet. Jag tänker på de 25 miljoner (MILJONER!!!) barn som precis just nu flyr undan krig. Jag tänker på att 17000 barn dör varje dag på grund av bristen på rent vatten, mat och medicin. Jag tänker att världen är vidrig och kall. 

Kring jul kryper en liten gnutta dåligt samvete fram hos de flesta och många av oss skänker en slant extra här och där och så att det inte svider riktigt lika mycket i själen när vi packar kundvagnen full med klappar. Musikhjälpen fick in många miljoner i år och hjälporganisationer överallt får in mer bidrag än under resten av året. Det känns superfint, men jag har dock ändå väldigt många runtikring mig som riktigt fnyser åt de lokala tiggarna som de går förbi, och som kvickt byter tvkanal när välgörenhetsorganisationerna vädjar om hjälp och bidrag. Gruppen Stoppa tiggeriet växer i detta nu på Fejan och uppmanar folk att driva bort tiggarna. Det känns ju tydligen extra aktuellt nu i juletider... "Jag måste tänka på mig själv också!" "Jag har inte råd att skänka nåt." "Pengarna kommer nog inte fram till de behövande ändå, så det är bättre att inte chansa." , ursäktar sig folk med innan de ilar in på närmsta varuhus och julshoppar bland Aladinaskar, härligt mjuka morgonrockar, glittrande presentpapper och prydnadsfigurer.

Jag har svårt att förstå denna brist på medmänsklighet. Och jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här... TantDepp.se! "Ååååh va allt är eländigt och kasst!!" Typ. Nä, men jag tycker verkligen att vi borde tänka oss för och fundera lite extra på vad vi kan göra för att hjälpa våra medmänniskor. För många skapar julen en stor reva i tillvaron som tydliggör både klasskillnader, "dold" fattigdom och utsatthet. Vi priviligierade Svenssons måste tänka på att julen inte enbart är varm, full med klappar och osar av Janssons frestelse. Julen borde handla om medmänsklighet och värme gentemot varandra. Mys mycket, ät massor med god mat och köp ansvarsfulla klappar, men snälla, kan vi inte försöka påminna varandra om det allra viktigaste? Att ta hand om varandra och våra medmänniskor ♥