Jag vill inte att Henry ska växa upp med skeva och ouppnåeliga kroppsideal, vare sig det gäller hans egen eller andras kroppar. Jag oroar mig för att han ska växa upp i tron om att utsidan är det som räknas. Jag fasar för att han ska förväntas döma och granska kvinnors kroppar som objekt. Han själv ska inte behöva stå framför spegeln, klämma och känna på sin kropp och sucka över komplex. Han ska som barn inte ens behöva reflektera över sin eller andras kroppar. Han ska bara få vara barn och leka, bli smutsig och ha rufsigt hår.

 

Men ändå... Ändå står jag själv framför spegeln och inspekterar min tigerrandiga och lite sladdriga mage. Jag tittar på hur jag ser ut från sidan och snurrar ett varv eller två. Går jag förbi en spegel på stan stannar jag till och rättar till klänningen, gör någon halvt oseriös min och fluffar till håret. Jag suckar när kläder inte passar för att midjan är för stor och när storlekarna bara verkar krympa och krympa i butiker med allt tunnare skyltdockor som påminner oss om komplex som vi har eller borde ha.

 

Faktum är att jag alltid har haft komplex, och dom ändras och förvinner med åren. Ett av mina allra största komplex har varit mina tänder. När jag var yngre hade jag nämligen en stor glugg mellan framtänderna. I tonåren bar jag tandställning under ett par år och tänderna drogs ihop, trycktes in och blev "normala". Jag skämdes jättemycket både innan, under och efter tandställningen och log sällan med öppen mun. Faktum är att jag knappt log på det viset alls förrän för något år sen. Jag ser dagen då tjejerna från Styleroom var här och gjorde reportage som en milstolpe! De bad mig att le stort med öppen mun och jag gjorde som de sa. Och gissa om det kändes bra! Och lite larvigt ändå att jag inte vågat le på det viset förut. Jag är fortfarande inte helt bekväm med mina tänder, men jag väljer nog att strunta i det ändå. Det är ju så jäkla härligt att skratta och le!

 

Det är svårt det här med kroppen. Sjukt svårt. Men jag jobbar på det hela tiden! Både för min egen och för Henrys skull. Varje gång jag läser peppande eller insiktsfulla texter om ämnet, skrivna av geniala och fantastiska människor som är med och krossar normer och patriarkatet, så känns det lite bättre. Då struntar jag i magen och tänker att jag är en stark tiger som för tusan har fött munnen... Ja den är ju till för att äta mat, le, skratta, sjunga, prata och pussas.