Om en vacker träkyrka och att se sitt barns namn på en gravsten

 

Den här helgen har jag jobbat, jobbat och jobbat. Inget speciellt allahelgonafirande för min del alltså. Men idag åkte jag i alla fall med familjen till Simonstorps kyrka för att tända ljus vid gravarna.

Vi försov oss i morse och mensvärken är påtaglig, men allt känns bättre med sammetsturban och favoritkappan.

 

 

 

 

 

Den lilla träkyrkan är otroligt vacker där den stilla står, omgiven av ekar och lövskog. Dom sista löven faller vilken dag som helst och träden runtomkring är nakna inför vintern. 

 

 

 

Den första delen av den byggdes visst 1649, helt i timmer. Nu är den alldeles nymålad och fin, men luktar fortfarande precis som det gör i gamla Linköping. Gammalt trä och lite rök.

 

 

 

Till och med takrännorna är helt i trä! Nygjorda och i väntan på att få hängas upp.

 

 

 

 

Taket, och speciellt det på tornet, är nog det vackraste på hela byggnaden! Tänk bara alla små små, enskilda takpannor i trä och allt arbete som bakom dom. Eleganta rundade fjäll som bildar ett vackert och skyddande träpansar.

 

 

 

 

Vi gick en runda och kikade på vackra utsmyckningar och urgamla gravstenar som återigen börjat bli ett med naturen. Sen gick vi till våra nära och kära som vilar under jorden.

 

 

 

Henry Lindquist. Det sved en smula i hjärtat när vi läste vårt barns namn. Overkligt och konstigt. Men det är förstås inte han som ligger där, utan min farfar. Jag har inga minnen av honom och vi träffades aldrig eftersom att han dog långt innan jag föddes, men det känns ändå väldigt sorgligt. Jag tänker på det ibland och saknar honom nog lite i alla fall, men tröstar mig med minnena av farmor som vilar bredvid. På vägen mot kyrkan mindes vi henne med ett stort leende på läpparna. Doften av nybakade äppelbullar. Bilden av henne sittandes i sitt soffhörn i vardagsrummet, alltid välkomnande och glad. Minnena av den årliga sill-lunchen på midsommarafton och det där ljusa knäckebrödet som en bara fick äta hos henne. Farmorknäcke. Midsommar har aldrig varit detsamma.

 

 

Med blandande känslor lämnade vi kyrkogården för denna gång. Det känns fint att minnas. Hjärtat blir lite varmare en stund men det gör samtidigt lite ont. Gråten sitter i halsen och gör sig beredd, men idag brast det inte. Jag har kramat om Henry lite extra ikväll och snart ska jag söndagsmysa med min älskade sambo och prata om framtiden tillsammans ♥

Hoppas att er helg har varit fin!

Så fint du skriver vännen, nästan så att det tårades här hos mig också. Kram och ta hand om dig! (Hoppas vi kan ses snart igen <3 <3)

wow vilken vacker kyrka. Ett stycke konst verkligen!

Det var en fin stund. Tid för tanke och reflektion. ❤️

Det låter som en fin helg ändå. Jag är heller inte för att fira denna helg, som många gör. Halloween fester högt och lågt!! Men min mamma dig 31:a oktober 2005, så efter det så har jag bara lugna helger just denna allhelgonahelg, åker till mammas grav och tänder ljus och bara tar en lugn helg helt enkelt.

Förresten, fina bilder! :)
Kram på dig!

Åh vad fint du fångat det! Min farfar ligger också där nu, kram.