Vår unge i ett nötskal - sitter och filosoferar i sin finaste sommartunika och stoppar kex mellan tårna. Alltid med rufsigt hår, oidentifierbart smuts runt munnen och sot under fötterna från vedspisen i köket. Alltid full fart från morgon till läggdags. Alltid med en blick som skvallrar om bus och ståhej. Alltid lika nyfiken och envis. 

Vankas det fruktmellis är hen först på plats. Ska vi borsta tänderna syns hen inte till. Säger vi nej skrynklar hen ihop pannan och ger oss sin hårdaste blick. Blir hen ledsen putar hen med sin darrande lilla underläpp. Rullar vi fram dockvagnen jagas vi av den varv efter varv runt köket och vardagsrummet till hysteriska skratt. Plockar vi fram klossarna hittar vi dom sedan i gamla vedugnen, i våra skor och i köksskåpen. Sen blir det spring i benen igen. Mika både jagar och blir den jagade, runt och runt i hela huset. Tio varv minst. Lillskrutten skriker så hysteriskt och glatt att det ekar mellan grannhusen. Sen pausar de tillsammans i soffan och Henry delar med sig av sitt mellanmål. De kommer va vänner livet ut de där två. Om Mika inte får hjärtsnörp innan dess förstås... Men tills dess busar de och äter äppelklyftor tillsammans.

I skrivande stund hör jag skratt och tjoande. Leksaker som skramlar och små fötter som stampar. Ett glatt litet ansikte tittar busigt fram bakom dörrkarmen. Sen snabbt iväg igen! Tokiga, vilda barn. Min älskade lilla Henry.

Häng med i årets julkalender hos Emily du också!