Under de senaste dagarna har jag funderat en del kring könsroller, genus, och hur jag faktiskt vill uppfostra vår lilla bebbe. Jag är livrädd för att vårt barn ska växa upp i en värld där man tvingar på hen (i stället för "han/hon"hela jäkla tiden) en steriotyp bild av hur pojkar respektive flickor ska vara. Jag ser framför mig hur en son, år efter år, får bilar och vapen i födelsedagspresent av familjemedlemmar, vänner och bekanta. Kommer en flicka att överösas med rosa Barbiedockor, hästar och köks-/städprylar? Jag föreställer mig hur det kommer att se ut på dagis, baserat på hur jag själv har upplevt dagismiljön - både som liten och i dagsläget. Flickorna sitter och pysslar, ritar eller leker med nallar och dockor. Pojkarna leker med bilar, brottas, stojar och skriker.

 

Nu tänker du säkert "Men vadå? Barnen väljer ju själva!". Gör de verkligen det? Självklart är pojkar och flickor genetiskt olika, men förutom vårt yttre så påverkas vi mest av miljön. Om en pojke skulle uppfostras som en "typisk flicka" på en öde ö, så skulle han garanterat gilla att leka med dockor, ha långa flätor och klä sig i klänning. Barn är fruktansvärt chanslösa. De suger upp information som svampar och påverkas av miljön och personerna i den. Det är ingen slump att rosa är en flickfärg och att pojkar leker krig och brottas.

 

"Låt pojkar vara pojkar" och "Äsch, det var ju bara ett pojkstäck" hör man ofta. Man kan säga att pojkar uppfostras till att vara stökiga, överaktiva och högljudda. Flickor uppfostras snarare till att vara stillsamma, omhändertagande och att hålla ordning på pojkarna.

 

Under större delen av min barndom har jag lekt i skogen, byggt kojor och spelat tv-spel - typiska grabbaktiviteter. Jag snaggade lillasysters Barbiedockor och "spolade ner dom" i den tillhörande docktoaletten. Jag började sminka mig först i åttan och innan högstadiet kunde jag inte bry mig mindre om hur jag såg ut... Jag spenderade pappa-helgerna vid sjön och fiskade. Min bästa vän under större delen av min barndom var den jämnårige grannpojken. Jag kommer ihåg hur vi träffades i korsningen där vägarna till våra hus delade sig. Ingen introducerade oss för varandra, vi hittade varandra ändå och blev bästa vänner direkt. När vi till slut hade växt ifrån varandra, en bit in på mellanstadiet, började jag leka med några flickor i klassen. Jag var fortfarande en pojkflicka som föredrog att leka i skogen, men jag hittade ändå min väg in i tjejernas värld.

 

I högstadiet blev reglerna tydliga. Tjejer ska vara tjejer och pojkar ska vara pojkar. Grupperingarna var givna - tjejerna höll till i mindre grupper, noggrant fördelade, medan killarna var en del av en enda stor grabbklubb. Umgicks man som tjej med killgänget så var man antingen tuff eller en slampa, ibland lite både och. Killarna valde alltid träslöjd. En enda tjej gick på träslöjden och blev alltid lika retad för det... Hon var ingen typisk tjej-tjej och blev varken accepterad av tjejerna eller killarna. I klassrummet satt killarna längst fram och var stökiga och högljudda. Lärarna skrattade ofta åt deras påhitt och"den som skriker högst får ordet" var snarare regel än undantag.

 

I vilket fall så blev det redan då tydligt för mig att gränsen mellan killar och tjejer var enorm. Tidigare, under den första delen av min barndom, var gränserna luddigare. Jag såg inte mig själv som en pojkflicka, utan som en helt vanlig flicka med en bästa vän. Som alla andra liksom. Nu i efterhand har jag fått retsamma kommentarer och pikar för detta och jag skrattar ofta bort det. Men va fan... Jag är stolt över vem jag var! Varför ska jag någonsin behöva skämmas över vem jag väljer att vara, bara för att jag inte följer den sk. normen?

 

Jag hoppas i alla fall att jag kan ge vårt barn en bra uppväxt, oavsett om det blir en pojke eller en flicka! Vi är alla en del av den här världen, och vill man förändra något så får man se till att själv bidra till den förändringen.