Kom precis hem efter att ha varit en sväng hos mina föräldrar. Det är alltid lika trevligt! Vem som än kommer dit känner sig extremt välkommen och liksom... hemma. Det är fantastiskt. Jag ser fram emot att presentera vår lilla plutt för sitt andra hem hos sin mormor och morfar.

 

I morgon ska vi på vårt andra ultraljud! Det känns helt sjukt att ungefär halva tiden har gått. Vart tar tiden vägen? Nu ser man t.o.m. min gravidmage som bara blir större och större för varje dag som går. Jag upptäckte förresten mina allra första bristningar här om dagen... Jag ska inte ljuga - jag blev både irriterad och jävligt ledsen till en början, men sen tänkte jag på vår lilla bebbe och att hen (ja, det är faktiskt enklare att skriva "hen" i stället för "han/hon" hela jäkla tiden) är värd varenda en av dom där dumma röda, kliande strimmorna på magen!