Ni vet en sån där period i ens liv som man verkligen skäms över och tänker "Hur fan såg jag ut?". Många skulle nog kalla mitt 15-åriga jag för en ån period, men jag tänker bara att jag nog kände mig svintuff då.

 

Det var under den här eran som jag började hitta mig själv, gav fingret till den normativa världen, färgade håret i regnbågens färger (med mammas hjälp förstås) och blev en stor konsument av svart kajal. Rosa och svart var favoritkombon när det gällde allt! Jag tjatade till mig min första piercing var ganska ensam med min stil, men kunde inte bry mig mindre just då. Trots suckande blickar och några glåpord då och då. Jag fann min absoluta favorit Marilyn Manson och gick på min första konsert. Det var under den här perioden i mitt liv som jag blev kär för allra första gången, fick mitt hjärta krossat tusen gånger om och insåg att det faktiskt inte är värt att gråta över den där idioten längre.