Den allra första jag kommer att tänka på är min mamma. Hon har alltid stöttat mig till tusen och vi båda har varit med om svåra perioder och tagit oss ur ett hårt och fängslande grepp.

 

När jag säger att hon alltid har stöttat mig till tusen så menar jag verkligen det. Hon har skyddat mig från allt det onda men samtidigt låtit mig lära av mina egna misstag. Jag har alltid fått gå min egen väg och hon har aldrig hindrat mig. Sena kvällar och nätter har hon hjälpt mig färga håret rosa (och jag har färgat hennes med för den delen!), flätat in knalliga dreads och målat om mitt rum. Hon har följt med mig på mina knasiga möbel-hämtar-upptåg och loppisrundor på slingriga vägar. Vi har både skrattat och gråtit ihop minst en miljon gånger. Jag har hatat henne (fast inte på riktigt ju) så som arga tonåringar gör någon gång i livet, men hon har aldrig gett mig något annat än kärlek.

 

Folk brukar skratta åt hur lika vi är. Hur vi pratar. Vårt kroppsspråk. Hur vi ser ut. Vilken tur att jag har ärvt det mesta av min mamma! Det har hänt att vi gått in i en butik flera dagar efter varandra och personalen där har ändå vetat att vi är mor och dotter.

 

Hon är helt fantastisk helt enkelt. Det är henne jag frågar om råd och det är henne jag ringer till när jag har fyndat på loppis eller vill berätta något roligt. Oj, vilken fantastisk mamma jag har ♥