Vi träffades nästan varenda dag. Vi bodde grannar och möttes alltid upp i korsningen mitt emellan våra hem. Därifrån gick vi antingen till bäcken med den läskiga bron eller så byggde vi nån koja i skogen där vi bosatte oss på dagarna. Vi spelade Crash Bandicoot, byggde legomyggor, åkte på sommarläger och sålde påskteckningar till våra måttligt besvärade grannar. Livet på lågstadiet rockade.

 

Jag kommer ihåg när vi hittade en huggorm i hans trädgård och la den i en hink. Vi visade den stolt för hans föräldrar som nästan svimmade av. En annan gång smög vi efter och lurade på gässen som bosatt sig på udden vid våra barndomshem. Åh, livet på landet...

 

Jonathan heter han förresten. Min allra första bästa vän. En dag var han bara där. Han frågade om vi skulle leka och jag sa ja. "Din mamma kan ringa min mamma", typ. Sen var det inte mer med det. Tänk så lätt det var när man var liten! Inga krusiduller eller sociala koder. 

 

Det hände att vi blev retade av de andra barnen. En kille kunde ju inte vara bästa vän med en tjej! Fast vi brydde oss inte ett dugg. Vi fortsatte att vara bästisar under hela lågstadiet, ända tills jag fick flytta ner en våning och började i trean. Jonathan fick stanna i tvåan ett år till. Det är inte alltid så lätt med bokstäver och anat klurigt! Jag träffade en ny bästa vän som den här gången var en tjej. Vi ritade, kollade på Hipp Hipp Hora och hade en fest med Grynet-tema. Jonathan lekte i skogen med sina killkompisar i ett par år till och vi pratade liksom inte så mycket. Fast när vi hade vår Grynet-fest, typ i fyran, anlände han som ensam kille i rosa paljettklänning. Åh, denna Jonathan alltså! ♥

 

Jag kommer alltid att värdesätta vår vänskap och blir alldeles lycklig inombords när jag tänker på vår barndom tillsammans. Vi höll verkligen ihop för jämnan, krossade normerna och hade hur kul som helst. En sån vän borde alla få ha!