Jag blir så fruktanvärd provocerad av både köphets och slöseri, men framförallt blir jag så ledsen och till och med lite äcklad av lättsamt skryt kring detta. Detta ska ha och ska ha som florerar kring oss alla. Detta hemska skryt kring nya prylar och materiella saker. Denna strävan efter att ha det bästa och att på något sätt därigenom bli den bästa. Jag förstår mig inte på detta underliga fenomen - att visa upp det man har, lättsamt skryta om det och liksom skylta med sitt ja, jag vet ju att det här inte är bra eller nödvändigt, men jag måste ändå visa att jag kan köpa om jag vill-beteende.
Jag kommer att göra allt jag kan för att skydda Henry från detta vansinne. Eller skydda... Jag ska lära honom om det, berätta varför det inte är hållbart eller sunt. Han ska aldrig någonsin bli bortskämd med prylar och skrytsaker. Hellre i så fall skämma bort med kärlek och trevliga vardagssaker tillsammans. Jag ska aldrig någonsin göra honom till barnet med ett överflöd av prylar. Hur många barnrum har man inte klivit in i och nästan drunknat i prylar? Nästan så att barnet själv knappt ta sig fram bland alla saker. Och vi vet ju alla hur många leksaker ett barn faktiskt leker med och tycker om - knappt en handfull.
Många föräldrar verkar vilja kompensera med leksaker när något annat fattas i ett barns liv. Man kan inte köpa kärlek, men många är villiga att försöka. Och självklart skryta om det också. Annars är det ju ingen idé, om man inte kan visa upp det för andra! Dessa falska fasader och detta ska ha-beteende vittnar ofta om trasiga förhållanden, brist på kunskap och en jäkla masa ignorans.
Här på bloggen visar jag upp en himla massa saker, det försöker jag inte hymla med. Men jag känner absolut att jag kan göra det med ett gott samvete.
