Jag vill inte att Henry ska växa upp med skeva och ouppnåeliga kroppsideal, vare sig det gäller hans egen eller andras kroppar. Jag oroar mig för att han ska växa upp i tron om att utsidan är det som räknas. Jag fasar för att han ska förväntas döma och granska kvinnors kroppar som objekt. Han själv ska inte behöva stå framför spegeln, klämma och känna på sin kropp och sucka över komplex. Han ska som barn inte ens behöva reflektera över sin eller andras kroppar. Han ska bara få vara barn och leka, bli smutsig och ha rufsigt hår.

 

Men ändå... Ändå står jag själv framför spegeln och inspekterar min tigerrandiga och lite sladdriga mage. Jag tittar på hur jag ser ut från sidan och snurrar ett varv eller två. Går jag förbi en spegel på stan stannar jag till och rättar till klänningen, gör någon halvt oseriös min och fluffar till håret. Jag suckar när kläder inte passar för att midjan är för stor och när storlekarna bara verkar krympa och krympa i butiker med allt tunnare skyltdockor som påminner oss om komplex som vi har eller borde ha.

 

Faktum är att jag alltid har haft komplex, och dom ändras och förvinner med åren. Ett av mina allra största komplex har varit mina tänder. När jag var yngre hade jag nämligen en stor glugg mellan framtänderna. I tonåren bar jag tandställning under ett par år och tänderna drogs ihop, trycktes in och blev "normala". Jag skämdes jättemycket både innan, under och efter tandställningen och log sällan med öppen mun. Faktum är att jag knappt log på det viset alls förrän för något år sen. Jag ser dagen då tjejerna från Styleroom var här och gjorde reportage som en milstolpe! De bad mig att le stort med öppen mun och jag gjorde som de sa. Och gissa om det kändes bra! Och lite larvigt ändå att jag inte vågat le på det viset förut. Jag är fortfarande inte helt bekväm med mina tänder, men jag väljer nog att strunta i det ändå. Det är ju så jäkla härligt att skratta och le!

 

Det är svårt det här med kroppen. Sjukt svårt. Men jag jobbar på det hela tiden! Både för min egen och för Henrys skull. Varje gång jag läser peppande eller insiktsfulla texter om ämnet, skrivna av geniala och fantastiska människor som är med och krossar normer och patriarkatet, så känns det lite bättre. Då struntar jag i magen och tänker att jag är en stark tiger som för tusan har fött munnen... Ja den är ju till för att äta mat, le, skratta, sjunga, prata och pussas.

 

Du blir ju grundlurad! Allihop är med i såna där ligor som åker runt i landet och lurar oss svenskar på pengar fastän de egentligen har det bra med både iPhone och hyfsade kläder. De bara ljuger om att de behöver pengar till sina "sjuka barn eller föräldrar".

På mataffären där vi nästan alltid handlar finns en lortig, skäggig farbror med rufsigt hår. Han sitter oftast utanför entrén med en gammal pappersmugg och tittar skamset ner i marken. Han är inte härifrån och pratar inte så värst mycket svenska, utan bruka le och säga thank you, på knackig engelska när ett mynt dimper ner i muggen.

Ni som bor i Finspångstrakterna vet nog vem han är. Någon av er kanske till och med har gett honom en peng då och då. Men de flesta går förbi utan att ens ge honom en endaste blick. Många skyndar förbi och drar barnen intill sig. Andra lyfter ögonbrynen, fnyser och viskar om "dom där ligorna". Tiggarfarbrorn drar sig undan men sträcker fram muggen emellanåt till de som möter hans blick. Ytterst få gånger skramlar det till.

För några år sen hade jag nog inte jag heller ens övervägt att skänka en endaste krona. Inte för att jag inte har velat, utan för att man helt enkelt inte gör sånt. Ingen i min omgivning har gjort något sådant vad jag kan minnas, och de flesta jag känner fnyser åt bara tanken på att ge en femma emellanåt. (Tiggarna är ju trots allt med i enorma ligor som tjänar multum, you know.). Men ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på världen och människorna runtikring mig. Jag tror att vi alla blir mer medvetna om hur olika livet kan se ut för människor runt om i världen ju äldre vi blir, men många väljer att blunda. Vi lever ju trots allt i lilla landet lagom där alla sköter sitt och håller sig på sin kant. Men ärligt talat. Vi vet alla att ingen lever och sitter sådär vecka efter vecka om de hade något annat val.

Jag brukar ge farbrorn mina kundvagnsmynt och småpengar som skramlar i portmonnän. Han ler sorgset varje gång och mimar ett tack. När han ser mig komma gåendes vinkar han och nickar hälsande. Tidigare idag, när Henry och jag handlade efter dagis, fick han dessutom en kasse innehållandes en smörgås, något att dricka och lite fikabröd. Jag tänker att det gör tillvaron drägligare när det både regnar och blåser. Folk tittade förvånat och rynkade pannan, men det känns bra i hjärtat. Han sitter ju trots allt där dag ut och dag in, från öppningsdags tills affären stänger vid nio på kvällen, oavsett väder och vind. Jag har sett honom skamset äta en torr baguette utan något på. En annan gång pillade han ut majskorn från en burk och åt sakta sakta. Och framför honom kommer människa efter människa ut med fulla kassar och besvärade blickar. Han sträcker hoppfullt fram sin mugg mellan tuggorna och ler försiktigt med smulor i mustaschen.

Alla har tid och råd med ett leende. tänker jag. Alla har möjlighet att vara vänliga och medmänskliga. Man ger pengar eller något annat om man vill. Eller så struntar man i det. Jag vet att det kan kännas skämsigt fastän det inte borde vara det, men man bara gör det. Jag lovar, det känns skönt i hjärtat efteråt.

Han log extra stort idag, pussade mig på handen och gav mig en kram. Han sa av någon anledning förlåt med darrig röst och tackade mig sedan på engelska. Henry log blygt mot honom och jag försökte småprata. Jag vet inte om han förstod, men det gör ingenting. En blick säger mer än tusen ord.

 

 

Jag tittar på Henry och med en suck inser jag att vi från och med nu lånar från hans framtid. Vi tar utan att tänka oss för och faktum är att våra barn får betala för det i framtiden, liksom deras barn och barnbarn. Sen kanske det inte ens finns någon planet kvar för barnbarnsbarn, tänker jag.

Idag är det Overshoot Day och jag tycker att alla ska veta vad det innebär. Du som läser är nämligen en lika stor del av den här världen som jag, min son eller någon i din familj. Overshoot Day innebär att vi denna dag har använt upp vår planets naturresurser. Med andra ord - från och med idag lever vi över våra tillgångar. Vår jords resurser för detta år är slut och nu tar vi ett lån bekostat av våra barn. Hur har vi hamnat här?

Företagen säger åt oss att konsumera mer mer mer, men planeten säger stopp. Politikerna säger att konsumtion är svaret på dom ekonomiska kriserna. Ja, det är ju pengarna som räknas. Köper vi mer prylar så går samhället runt, inbillar de oss. Om vi alltid strävar mot något bättre, finare och med andra ord dyrare så kommer vi väl automatiskt att uppnå lycka? Eller? Vi följer trender, byter upp oss och vill alltid ha blänkande nytt med doft av plast. Men när det inte längre finns någon framtid för vår jord? Vad är alla dessa prylar värda då?

 

Alla har vi samma ansvar. Vi måste arbeta tillsammans för att säkra våra barns och vår planets framtid! I Sverige lever vi som om vi hade tre planeter, men så är ju inte fallet. Vad vill vi att framtida generationer ska säga och tycka om oss? Att vi visste om problemen men valde att efterlämna en trasig planet? Eller att vi tog tag i saken och bättrade oss? Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om Henry skulle komma ihåg mig som någon som inte försökte.

Små saker gör skillnad! Och kom inte och säg att en enda människa inte kan göra skillnad, för där ljuger du både dig själv och kommande generationer rakt upp i ansiktet. Försök inte slippa undan genom att påstå att ekologisk mat ruinerar dig. Strunta inte i att sortera hushållsavfallet för att du "inte har tid". Det är inte svårt, jag lovar! Sortera plast, metall, glas och matavfall och släng på varsitt ställe. Köp eko-mat i så stor utsträckning du kan (jag lovar att 99 % av alla jag känner kan men aktivt väljer att strunta i det). Handla möbler och kläder second hand - jag lovar att det är superkul! Ta reda på fakta om det du handlar - var mat, kläder och prylar kommer ifrån, hur de tillverkas och vilka resurser som går åt. Du kommer att baxna! Vi vet att problemen finns. Varför blunda och ignorera dom?

 

Lev inte som om det inte finns någon morgondag, för det gör det. Och där ska våra barn leva. Glöm inte att planeten är till låns!

Sprid kunskap och snälla... Nu måste vi bättra oss! Lova ♥

Efter en hel helg på A-bombers i Uddevalla med fina bilar, bra musik, trevligt sällskap och mycket vin är jag tillbaka! Jag kommer definitivt att åka tillbaka om det blir av nästa år igen. Jag fotade tyvärr ingenting speciellt och hade inte ens kameran med mig, men några mobilbilder dyker väl upp på Instagram framöver. Spana och följ vetja! Men å andra sidan köpte jag en fantastisk klänning som jag tänkte visa upp här inom kort. Håll utkik!

På tal om fynd och något helt annat så tänkte jag visa upp denna fina lilla björn som jag köpte för en tia innan helgen. Titta så fin!