Om att tatuera sig

 

För mig har det alltid varit självklart att alla ska få bestämma över sin egen kropp och utseende, oavsett om det handlar om kläder, frisyr, rakning, smink, tatueringar eller andra modifikationer. Det hör ihop med mina feministiska värderingar, min uppväxt och hur jag är som person.

Jag har nog alltid avvikit från normen och experimenterar ständigt med mitt yttre. Jag har dessutom alltid tillåtits att göra det. När jag i högstadiet frågade min mamma om jag fick pierca näsvingen var det inget konstigt med det. I samma veva hjälpte hon mig att färga mitt kortklippta hår rosa. Det var ju min kropp och jag var mogen nog att välja själv. Senare piercade jag även underläppen och i vuxen ålder slutligen näsan igen - ringen som jag har nu och som jag trivs fruktansvärt bra med. Dom andra smyckena tog jag ur för flera år sen men jag har aldrig ångrat dom. Dom har varit och är fortfarande en del av mig.

Numera har ju dessutom flera tatueringar - en sailor-pinuppa på vänster underarm, en sugarskull-tjej på överarmen och rosa vingar på skuldrorna. Tre hyfsat stora tatueringar ändå, som nu finns permanent på min kropp. Vingarna var min första och jag fick den tatueringen i 18-årspresent av mina föräldrar, något som nog är ganska ovanligt. Det verkar ju nämligen inte finnas speciellt många föräldrar som vill att deras barn ska hålla på med såna tokigheter... Men i min familj är det lite tvärt om! De flesta har smyckat sin hud och det har alltid varit upp till var och en att bestämma. 

Och nu är det alltså på väg att hända igen! Det är verkligen sant det som sägs om tatueringar - skaffar man en vill en ha fler! Jag bokade en tid för bara ett par timmar sen och i januari är det alltså dags för ännu ett konstverk att landa på min kropp för alltid.

 

För alltid. Visst låter det lite läskigt. Det är ju faktiskt en himla lång tid! "Tänk om du ångrar dig när du blivit äldre?" har en ju fått höra hundra gånger om. "Tänk så fula dom kommer bli när du är alldeles rynkig och slapp i huden". Men nä, så kan en ju inte tänka för jämnan. Då vågar man ju inte göra någonting alls! När jag sitter där på hemmet, cirka hundra år gammal och med hängig hud, så lär jag ju knappast vara ensam om mina färgglada armar. Vi gamlingar kan sitta i ring och stretcha ut den huden likt stora segel och berätta om våra liv, minnen och tatueringar. Är jag genomdement vid det laget kan jag ju antingen hitta på nya berättelser, eller kanske till och med minnas verkligheten lite bättre när jag ser på varje enskild bild. Och så kan en ju tänka tillbaka och glädja sig åt att man levde i nuet och inte tänkte allt för mycket på sitt framtida, gamla jag. Det hinner man ju med när en väl sitter där, gråhårig och knarrig. Fast jag kommer ju för visso att rocka pastellhår även då, som samma gamla vanliga Tant Bella! ♀♥

Det är verkligen som du säger, man vill verkligen göra fler när man har gjort en! Måste säga att jag är lite avundsjuk på dig, min familj på pappas sida är väldigt emot tatueringar och jag stötte på rätt mycket motstånd när jag skulle göra min (har dessutom smått ångest över att erkänna för dom att jag har två till planerade...)... Men! Det jag tänkte fråga var, står dina tabuleringar för något eller är det bara för att de är fina? Tycker det är väldigt intressant med tatueringar, för mig är det viktigt att mina betyder något men andra gör det verkligen bara för att det är fint. Hur är det för dig?
Måste för övrigt säga att jag rådiggar både dig och din blogg! Kram!

Imorgon ska jag iväg & boka tattoo tid, äntligen =D
Har dock inte helt bestämt mig för vad jag ska göra, antingen fortsätter jag på min hyllnings tatuering eller så blir det något annat, det återstår att se.

Mina föräldrar har väl egentligen aldrig sagt något om mina tatueringar (eller piercingar) men när min lillebror kom hem med sin första tatuering blev det liv i på dom. Vilket känns lite komiskt kändes det som. Nu har dom accepterat att vid båda är vuxna & gör vad vi vill.

Galet va bra du skriver, du är en sån glädjespridare!! :D