Vi hade varit på kyrkogården och tänt ljus på farmors och farfars gravar. Det var en solig höstdag och nästan alla gulnade löv hade fallit till marken. Vi såg vårt barns namn på en gravsten och inombords grät vi nog alla en skvätt, fastän det var tyst och tomt på utsidan. Jag gick omkring bland löven och fotade och tänkte på farmor, hennes äppelbullar, hennes generositet och hur hon en dag bara försvann. Jag var på väg hem från frisörskolan den dagen när mamma ringde och jag kunde nog inte ta in vad som hade hänt. Inga tårar fälldes. I alla fall inte då inför mina vänner. Tårarna kom inte förrän efteråt och i många dagar framåt. Det tar ju ett tag innan en förstår att det är på riktigt, att en person verkligen är borta. Hon finns alltid kvar i våra hjärtan, men jag kan ju liksom inte krama henne eller åka förbi hennes hus och säga hej. Det är så svårt det där med döden. Det är så svårt att förstå.

Resten av dagen tänkte jag på livet och ställde frågor till mig själv som jag inte vet svaret på. Vad ska jag ta mig till när mina föräldrar vandrar vidare? Hur ska jag överleva utan dem? Tänk om någonting händer mig eller Martin så att Henry blir ensam? Vad händer efter döden? Fy. En blir ju tokig bara av att tänka på det...

 

 

Haka på årets julkalender vetja! ♥ Emily står som vanligt för initiativet.