Ikväll är jag så där larvigt blödig igen. Jag tänker på att man ska vara glad för det man har, med tanke på att det finss dem som inte har något alls. Och med något alls menar jag inte endast materiella prylar, utan sånt som föräldrar, kompisar, ett riktigt hem, ett tryggt hem, någon att vända sig till osv... Fast materiella prylar är ju i och för sig en stor del av vår vardag numera, och det finns en del saker som vi inte klarar oss utan. Men skrytprylar och onödiga bekvämlighetsprylar klarar vi oss utan.

 

Jag upplever att det ofta handlar om vem som har det bästa, vem som har det allra senaste och vem som har det dyraste. Man ska självklart få skryta när det går bra för en och när man har det bra, men det är skillnad på att skryta och att skryta. Det är liksom en sak att berätta och låta andra få veta att nu går det faktiskt jävligt bra för mig! Jag är stolt och har kämpat! Men det är en helt annan sak att Ha ha! Titta på mig! Jag har gjort/köpt det här och det här! Det kan inte du va? Självklart är det väl inte så folk uttrycker sig ordagrant, men ni fattar poängen. Det är synd att man som människa ofta värderas efter vad man har, snarare än efter hur man är som person.

 

Jag har t.e.x. inte råd att köpa det senaste och dyraste jämt. Jag har inte en massa pengar på banken och skrytprylar här hemma. Men jag är fanemej lycklig ändå! Jag har världens bästa (jajamen!) sambo, fina vänner, en underbar familj och ett barn på väg. Jag trivs där vi bor och är lycklig här ute på landet, tillsammans med min lilla familj. Det låter som värsta klyschan, men kärleken är så jävla fin och värd mer än alla prylar i hela världen! Kärleken är det enda som egentligen spelar någon roll. Utan den är vi förlorade.

 

Vi är faktiskt hur rika som helst när vi har varandra ♥